DENNA HEMSIDA FLYTTAR TILL EN NY HEMSIDESADRESS
www.nicolaikammarkor.se

ANVÄND DENNA NYA SIDA DÅ UPPDATERINGAR ENDAST GÖRS PÅ DENNA PLATS

 

 

 

 

 

 

Startsida | Christian Ljunggren | Kommande program | Dirigenten | CD-skivor | Historik | Bildspel | Kontaktpersoner | Medlemsinfo | In English |

RECENSIONER

 


 

Mariefreds kyrka

Recension införd i Eskilstunakuriren måndag den 12 maj 2003

24-stämmig körsång imponerade

Foto: Susanne Redebo

Kunniga | Fyra Stockholmskörer hade konsert i Mariefreds kyrka i går kväll. Bilden togs tidigare på dagen.

Foto: Susanne Redebo

 

Nicolai Kammarkör
Sofia Vokalensemble
S:t Johannes Kammarkör
Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör
Christian Ljunggren, dirigent
Bengt Ollén, dirigent
Karin Winther, dirigent

Mariefreds kyrka

Äntligen! En sakral konsert av storformat i Strängnäs kommun! Visserligen i Mariefreds kyrka - domkyrkan lär enligt uppgift ha erbjudits evenemanget men avböjt. Fyra Stockholmskörer med sina dirigenter enades på söndagen att framföra ett dussintal körverk av den i Sverige helt okände slovenske renässanstonsättaren Jacobus Gallus, 1550-1591. Raffinerade körklanger, djärva harmonier och användning av kromatik kan möjligen tidigare ha hindrat spridningen av hans otroligt vackra körmusik. Troligen har han en plats intill bjässar som di Lasso, Palestrina och Hassler.

Söndagens konsertverk varierade mellan 4- och 24(!)-stämmiga köralster. Med körerna utplacerade på fyra platser i Mariefreds kyrka kunde publicum lätt uppleva tonsättarens experiment med en slags suggestiv tidig stereoeffekt. Med sina motetter, kanons, psalmer och parafraser avslöjar sig Gallus vara en oerhört djärv och nydanande musikskapare med en stor körproduktion. Givetvis är detta en musik att ta upp på repertoaren för våra bättre sakrala körer i Sverige som motvikt till all den slen- trianrepertoar publiken matats med i århundraden. Självklart borde denna konsert fått klinga i domkyrkan och då lockat till totalt fullsatt katedral. Mariefreds kyrka kändes aningen liten, då fyra körer och storpublik samsades om utrymmet på söndagskvällen!

Elegant och fylligt

De påfallande många unga koristerna tolkade Gallus storslagna musik med friska, omedelbara stämmor, härligt säker intonation, elegant höjdklang och stramt fylligt djupregister i körernas stämmor. Alla de knep som Gallus låter blänka fram i sina alster - raffinerad stämföring, roligt charmfulla ekoeffekter, egenartade ackords spänningar och upplösningar, allt ger bilden av en oerhört begåvad renässansare med imponerande kunskaper i hur man skriver för kör. Inte minst frapperas man av den oerhörda renhet som klingar i hans verk, den friskt spänstiga rytmen, den fabulöst säkra formkänslan, den särpräglade imitationstekniken inte att förglömma.

När de fyra körerna på sina olika ställen i kyrkan kom samman vid storslagna stegringar och magnifika kulminationer blev bilden klar: Jacobus Gallus tillhör renässansens främsta namn. Och kanske är renässansmusiken med sin rytmiska fräschhet, ekoeffekter och ofta ljust klara harmonik lättare för publiken att ta till sig än till exempel barockmusikens komplexa tyngd, utsirade melodik och ofta långa körsatser. Trots söndagens Galluskonsert med ett dussin körverk upplevdes inte helheten som tung, monoton eller ointressant: Gallus körverk är till största delen korta men intensiva och besparar lyssnaren många, långa och torra musikaliska transportsträckor som det är så gott om i många tonsättares opus.

Av med hatten

Tvivelsutan vore Gallus körverk något för vårt stifts sakrala körer att ta upp för vid stort anlagda stiftskonserter eller jubileer.

Tills vidare delar vi ut en stor eloge till Mariefreds kyrka och dess kantor Staffan Sandström som bjöd på en av de mest förnämliga sakrala konserter som klingat i vår omnejd.

Jacobus Gallus var namnet, för vilken vi tar av oss hatten!

DAG LUNDIN

 


 

Carl Lundells Requiem den 1 oktober 2000 i Adolf Fredriks kyrka

Recension införd den 4 oktober i Svenska Dagbladet

En andens seger över kroppen

Fastän Louis Brailles s k anaglyptografi från 1839 torde vara världens äldsta digitala skriftspråk, har blinda musiker först i våra dagar fått möjlighet att kommunicera med omvärlden på ungefär lika villkor som de seende. Annat var det för hundra år sedan, när Carl Lundell komponerade sitt Reqviem och tvingades diktera dess 209 partitursidor, not för not, takt för takt, med sin fästmö Henrika Lukander som skrivhjälp. Som ettåring blev han blind, när läkaren droppade outspädd silvernitrat i hans ögon för att förebygga syfilis.

Före radion och grammofonskivan var den musikaliska horisonten synnerligen begränsad för en blind, och därmed dennes intellektuella synfält. Därför är rekviemet inte bara en andens seger över kroppen utan ett nog så gripande vittnesbörd om en handikappad fantasimänniskas strävan efter svårfångad kunskap.

Första satsen, Introitus, klamrar sig ännu fast vid grundtonarten med bara formelartade harmoniska utflykter i J A Josephsons stil. Men under loppet av dess speltimme arbetar sig musiken till allt större melodisk självständighet och harmonisk djärvhet, ehuru aldrig utanför ramen av erfarenheterna som körsångare i Mozarts och den glömde Friedrich Kiels dödsmässor. Ett eget melos anas i Lacrimosas vackra cellosolo och spår av Bach och Händel i Domine Jesu.

Fastän verket komponerades till minne av tonsättarens föräldrar är känslotonen ljus och naivt hoppfull, ja nästan upprymd och dansant. Det förtjänar sannerligen fler framföranden än de hittills tre . 1912 i Hedvig Eleonora, 1916 i Engelbrektskyrkan och nu på söndagskvällen i Adolf Fredrik, när kyrkans madrigalkör firade sitt 35-årsjubileum tillsammans med Nicolai Kammarkör och en ungdomssymfoniorkester med underdimensionerade men bra stråkar under Lars Fresks konsertmästarskap och Christian Ljunggren som initiator och lugnt entusiasmerande dirigent.

Akustiken är visserligen olämplig för dyliga klangupplevelser, där särskilt sopranerna utmärkte sig för stor aktivitet, men man fick ändå mersmak.

I övrigt medverkade organisten Karin Bäckström i Jean Langlais eruptiva Acclamations ur Suite Médièvale och cellisten Kristina Tereschatov som med stor varm ton spelade långsamma satsen ur Louis Viernes cellosonat där Ljunggrens färska arrangemang för stråkorkester skickligt eliminerat minsta grand av den ursprungliga pianostämman.

Carl-Gunnar Åhlén

 


 

Carl Lundells Requiem den 1 oktober 2000 i Adolf Fredriks kyrka

Recension införd den 4 oktober i Dagens Nyheter

En högst märklig konsert.

Carl Lundells Rekviem har inte framförts sedan 1914 (skall vara 1916!)

Varför finns det inte fler kända blinda tonsättare? Enligt teorin om kompensation borde avsaknaden av ett sinne resultera i en starkt ökad konstnärlig intensitet inom ett annat: ljudet, klangen och därmed musiken.

Svaret är förstås att det finns stora praktiska problem med att omsätta klangkänslan i användbar notskrift. Att de kan övervinnas visade en högst märklig konsert med Carl Lundells Rekviem, ett verk som inte framförts sedan 1914. Därmed är det inte troligt att någon i dag levande människa kan ha hört det före söndagskvällens framförande i Adolf Fredriks kyrka med Adolf Fredriks Madrigalkör och orkester.

Konsertens dirigent, Christian Ljunggren, hade hittat en notering i kyrkomusikern David Åhléns memoarer om hur han hade kommit detta verk på spåren efter ett besök hos Carl Lundells 1912. Musikens moderna pånyttfödelse ger den en plats vid sidan av två stora rekviemmässor från svensk senromantik: Otto Olssons stilrena kyrkomusikaliska bygge och Oskar Lindbergs folkmusikinspirerade. Carl Lundell går sin egen väg.

Han blev blind i ettårsåldern efter en feldoserad lapisbehandling av ögonen. Som omvittnat inspirerad musiklärare tjänstgjorde han vid Tomteboda blindinstitut och han skrev och sjöng för Östermalms kyrkokör. Han kom att skapa sin musik i minnet till dess det var dags att diktera den för hustrun som skrev ut noterna. På detta sätt noterade han också en del folklåtar från sin uppväxts Unnaryd i Småland. Rekviet skapade han till minne av sina föräldrar redan på 1880-talet men först 1904, sedan han lärt sig orkestrering, var det dags för komplett diktamen.

Möjligen är den lite kompakta orkestreringen alltjämt i behov av en viss upprensning, men det borde kunna låta klarare i en mindre efterklangsrik akustik. Verket är i hög grad konsertmässigt med en påfallande stark melodisk rikedom - den medryckande Kyriesatsen har drag av stor fransk operakör. Sanctus- och Agnus Dei-satserna kunde vunnit på lite större enhetlighet, men i det stora hela är detta ett verk man gärna hör och som vore väl värt en plats på skivhyllan.

Hans Wolf

 


 

RÄTT TID FÖR OHÄMMAT SVENSK MUSIK

KONSERT

Nybrokajen 11: Nicolai Kammarkör
Dirigent: Christian Ljunggren
Verk: Bellman, Sjöberg och Taubearrangemang för blandad kör av Christian Ljunggren

Körararrangemang av de tre nationaltrubadurerna Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg och Evert Taube ges emellanåt, men att alla tre i ohämmad svensk koncentration samsas vid samma körkonsert hör till undantagen. Dock skall sägas att tidpunkten för en så speciell konsert, mellan nationaldag och midsommar, var väl vald.

Christian Ljunggren, bekant P2-röst, och ledare för Nicolai Kammarkör hade fått ärva originalupplagan av Bellmans Bacchi Tempel (dennes första arbete i boktryck, 1783) av sin mormor. En del bläddrande i klenoden gav idén att sätta visorna för kör, ty, det är ju ett kollektiv som följer Movitz till hans sista vila, upp mot Bacchi Tempel. Av den rad målande sånger som arrangerats fäste man sig kanske särskilt vid den vackra Skåden hit. Märk och minns. Genomgående balanserad vacker körklang och en mycket god textning. Skådespelaren Steve Kratz som Bellman odlade det traditionella uttrycksidiomet, men var litet för stel och textbunden.

Ett roligare inslag än denna finkeldoftande begravningsfärd blev ändå "Livet i en kör - sju sånger ur Fridas bok och Fridas andra bok" av Birger Sjöberg. Här separerades sångarna i tidstypisk vitbröstad manskör kompletterad av damkör. Punschpatriotism och småstadsidyll omväxlade i en delikatess som F.S.F. Brödratoner på Societetens sommarfest. Man smålog över det milda pekoralet.

Sov hulda ros i ro - ett av småstadssångarnas glansnummer - och över den lika lättstötte som fåfänge tenoren Vår tenor. Operasångaren Anders Andersson, som i gestalt av Sjöberg tecknade den senare, bidrog med sitt joviala utspel till att höja stämningen avsevärt. Men dirigenten borde anskaffa en smärre klaviatur att ha framför notstället, så han slipper ränna iväg till pianot var gång det är dags för tongivning. Ett rätt störande moment.

Tre vackert sjungna Taubevisor, om kärlek i olika åldrar, med ett ovanligt snyggt arrangemang av Så skimrande var aldrig havet, avslutade en livfull körkonsert där ambitionerna gick utöver det vanliga.

LARS HEDBLAD

 


 


Ur Svenska Dagbladet 28/11-1999
Foto: Björn Larsson Ask
Text: Inger Atterstam
 
År efter år. Åter ljöd adventspsalmen Hosianna upp mot Storkyrkans valv i Gamla stan. Nicolai Kammarkör höll denna första adventslördag jubileumskonsert. För tjugofem år sedan sjöng de sin första adventskonsert här.

 


 

Artikel ur Dagens Nyheter 13.11.1999


KAMMARKÖR FIRAR MED BELLMAN

Illustration: Björn Ingerlund

Illustration: Björn Ingerlund

 

Bacchi Tempel öpnadt vid en hieltes död. Med detta ovanliga verk av Michael Bellman firar Nicolai kammarkör 25-årsjubileum på Studio 2 i Radiohuset i dag, lördag. En praktfull parodi på det dåvarande ordensväsendet och dess högtidliga ceremonier där kyrklig pompa byts mot en dryckesorgie till Bacchi ära.

Movitz är död. En känslosam och kärlekskrank musiker. Nu är vännerna på väg med stoftet i en urna till ett litet tempel tillägnat vinets gud Bacchus där begravningen ska ske. Det dricks friskt under resan men trots det lyckas backanterna ankra upp båten och ta sig i land. Under Mollbergs befäl tågar man upp till templet. Den höggravida Ulla Winblad är givetvis med. Det är Movitz barn hon bär på. Några medlemmar ur sällskapet ger under vistelsen vid Bacchus tempel uttryck för beklagande beskrivningar av sina egna liv, men mest begråter man vännen Movitz.

Bacchi Tempel var det första av Bellmans arbeten som trycktes i bokform. Skriven 1779 och förgylld av landskapsmålaren och grafikern Elias Martins vackra vinjetter. Kammarkörens version innehåller delar av dikten men alla de fjorton sångerna finns med på programmet. Sånger präglade av innerlig sorg och saknad efter en bortgången vän. Benny Haag finns också med på scenen. Dramatenskådespelaren kommer att gestalta Bellman och mellan sångerna deklamera ur detta epos vid Movitz död. Eftermiddagens konsert är också ett uruppförande med textbearbetning och körarrangemang av körens dirigent Christian Ljunggren. Han har under alla år hållit i taktpinnen och med sina specialarrangemang och val av ovanlig körmusik skapat deras speciella sound. Den som brukar lyssna på radions P2 har säkert hört hans röst som värd för "Önskekonserten".

Nicolai kammarkör är resultatet av "kör-babyboomen"" på 60- och 70-talen i Eric Ericsons fotspår och har fått sitt namn från Storkyrkan, som tidigare hette Nicolaikyrkan. Detta röststarka gäng har också tagit sig ton världen över. När de besökte Venezuela avslutades resan med ett framförande av Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud" i katedralen i landets huvudstad Caracas. Kina gästade man som första svenska kör 1985. Efter en veckas resande med transibiriska järnvägen började turnén inför jättopublik i Harbin och slutade i Peking.

Söndagen den 27 november fortsätter firandet då Nicolai kammarkör sjunger i Storkyrkan.

Bo Hörberg
bo.horberg@dn.se
08-738 10 67

 


 

Ur Svenska Dagbladet 19 september 1998

Körsång med precision, elegans och briljans

KONSERT

Nybrokajen 11:

a cappella VI
Wermlänningarne och musiken

Medverkande
Akademiska kören
Karlstads kammarkör
Nicolai kammarkör
Mikael Engström, piano,
Kjell Kvarnevik, uppläsning

I kulturhuvudstadens överflödande körutbud urskiljes serien a cappella med sin rikskonsertblandning av Stockholmskörer, provins- och etnokörer, samt utländska elitensembler.

I torsdags hade tre körer strålat samman i ett program byggd på tonsatta dikter av de stora Värmlandssönerna Erik Gustaf Geijer, Nils Ferlin och Gustaf Fröding.

Geijer komponerade ju själv, och i sången Vänskap symboliskt framförd av körerna tillsammans, tonade de idealistiskt milda, oförlikneliga studentstämningarna från Uppsalaromantiken fram. De små sångerna, t ex Aftonkänsla, sjungna av Nicolai kammarkör, hade särskilt intresse genom att de tillhörde de första profana, blandade körerna i svensk musik.

Bra att man inte bara valt de mest framförda tonsättningarna av kända Ferlin- och Frödingdikter.

Med mjuk klang och klar textning av Karlstads Kammarkör fanns exempelvis Börje Albemans version av När skönheten kom till byn. I tre sånger ur Wermlänningarne (arr Christian Ljunggren) brilerade Nicolai kammarkör med ren klang och dynamisk känslighet. Utmärkt gjordes även Kung Liljekonvalje, vackert tonsatt i ljusa, skira klanger av Martin Wegelius.

Med precision, elegans och mjukhet dirigerade Christina Hörnell Akademiska kören skönklingande varianter av Frödings Ja, vårn (Felix Körling och Ivar Widén), Så jag målar, donna Bianca (Gottfrid Berg) och I solnedgången (Åke Kullnes). Alla damer förenades i Dag Wiréns Titania, och Christina Hörnell ledde slutligen alla körerna musikaliskt i David Wikanders prakttonsättning av Kung Liljekonvalje. Till lokalkoloriten bidrog starkt Karlstadskådespelaren Kjell Kvarneviks målande uppläsningar.

LARS HEDBLAD

 

Webmaster Kjell Jehrlander

© Copyright Nicolai Kammarkör 1997 - 2017, www.nicolai.just.nu